När känslan av att inte vara tillräcklig sitter i ryggmärgen

Det finns en sorts smärta som inte alltid skriker. Den viskar. Den följer dig – i dina val, i hur du kliver in i ett rum, i hur du håller tillbaka. Den blir mer än bara en tanke. Den blir sättet du ser på dig själv. Sättet du rör dig genom livet.

Den där viskande rösten som säger:

“Försök lite mer. Var lite bättre. Var snällare. Var tystare. Kanske då… kanske då blir du accepterad. Godkänd. Eller åtminstone sedd.”

Jag bar på den rösten i många år.

Som barn lär vi oss om världen genom våra närmaste relationer. För mig var det ett hem där trygghet inte fanns. Och när tryggheten saknas – då börjar man tro att det är man själv som är felet.

Min mamma dog när jag bara var sex år gammal.

Och istället för att bli omfamnad i sorgen, lämnades jag ensam i den. Min pappa kunde inte ge mig den kärlek jag längtade efter –

kanske visste han inte hur. Och min styvmamma… hon stod inte ut med mig.

Jag förstod det inte då. Men idag ser jag klart:

Jag var beviset på min pappas kärlek till en annan kvinna. Och min blotta existens… var problemet.

Så jag anpassade mig. Jag blev duktig. Lyhörd för varje stämningsskifte. Försiktig med att ta plats. Ständig finjustering för att bli omtyckt.

Eller åtminstone… inte avvisad.

Men den där känslan – den gnagande övertygelsen om att inte vara tillräcklig – den levde kvar.

Den ekade vidare in i mitt vuxna liv. I relationer.

I arbetet. I hur jag såg på mig själv.

För de sår vi bär inom oss… de begränsar oss. Det spelar ingen roll hur kompetent, framgångsrik eller älskad du verkar vara på utsidan – om du innerst inne fortfarande tror att du inte duger. Då kommer du alltid jaga något som känns utom räckhåll.

Och läkning?

Det är inte enkelt. Det kräver mod. Det kräver att du vågar möta ditt inre jag – det lilla barnet som fortfarande gråter i tystnad. Det kräver tålamod. För läkning är inte linjär. Den rör sig i vågor. Mellan ljus och mörker. Framsteg och bakslag.

Men det är möjligt.

Jag delar inte detta för att älta det förflutna. Jag delar det för att du ska veta – det finns en väg framåt. Jag vet hur det känns att bara överleva. Och jag vet hur det känns att, sakta men säkert… börja leva igen.

Och om du känner igen dig i mina ord – i känslan av att aldrig räcka till, i längtan efter att bara få vara dig själv och ändå bli älskad – Då vill jag att du ska veta:

Du är inte ensam.

Och du förtjänar kärlek.

Du förtjänar att läka.

Det gör vi alla. Vi förtjänar alla att hitta hem – inte bara till en plats, utan till oss själva.

✨ Om du är redo att påbörja den resan – att läka, släppa taget och växa – så finns jag här.

Genom coaching och mitt Empowerment-program stöttar jag människor att bryta begränsande mönster, läka sina sår och leva sitt liv fullt ut. Att hitta hem – till sig själva. Du är värd den läkningen.

Du är unik. Och du är värd ett liv fyllt av kärlek, kraft och framgång. //Lina Edenfelt Holst Empowerment Coach and Business Strategist